Har lagt märke till en debatt som förts i media de senaste dagarna. Den handlar om "lata", arbetslösa ungdomar. Många hävdar, bl.a. Bert Karlsson i SVT:s Debatt och Linda Skugge i Aftonbladet, att arbetslösa ungdomar skulle visst kunna få jobb om de bara ville. De som inte har jobb är för lata eller för bekväma för att ta vad dessa debattörer kallar för "skitjobb" (till de verkar exempelvis städning räknas). Detta påstående gör mig arg och jag är inte heller den enda som reagerar så.

 Jag är själv ungdom (för visst räknas jag väl dit med mina 21 år?) och har turen att ha ett jobb. T.o.m. två jobb, på samma ställe, där jag dessutom trivs som fisken i vattnet. I våras hade jag under en tid tre jobb, utöver mina heltidsstudier på Stockholms Universitet. Jag har också haft turen att få dessa jobb genom att skicka spontana ansökningar, de ansökningar jag skickade genom Arbetsförmedlingen inna studenten för att få tag på ett jobb fick jag aldrig ett enda svar på. Inte ens ett "nej tack, tjänsten har gått till någon annan". Det är extremt dåligt tycker jag! Liknande hände när jag sedan efter att ha börjat plugga på Universitetet skickade ansökningar om extra- eller sommarjobb. Ett enda svar fick jag på alla de ansökningar jag skrev. Ett. Då tappar man snabbt självförtroende kan jag tala om och det tror jag att många kan skriva under på.

Problemet med denna debatt som blossat upp, är att den är så otroligt ensidig! Vad hände med alla de ungdomar som startar eget eller jobbar rumpan av sig för att få bra referenser i framtiden? Under Debatt i SVT satt det en kille på 19 år (tror jag han var) som redan hade startat och drev 3 eller 4 egna företag. Han undrade också varför alla vuxna bara riktar in sig på det negativa. Varför inte uppmärksamma de ungdomar som gör bra ifrån sig för att på så sätt skapa inspiration och förebilder för andra unga? Jag kan bara hålla med, stående ovationer till den grabben!

Jag påstår inte att jag på något sätt är ett lysande exempel, men jag tycker ändå att jag lyckats bra. Men det allra svåraste är ju att få in en fot någonstans! Det jobb jag till största delen jobbar på nu fick jag genom att ha jobbat på en annan avdelning på Operan. Jag började som "ljudtekniker" på Unga på Operan och genom det fick jag veta att biblioteket/arkivet där sökte personal till ett projekt och fick dessutom min chef att rekommendera mig. På det sättet gick jag från att jobba på föreställningar någon gång i månaden till en halvtidstjänst. Och faktum är att jag vet inte hur jag hade klarat mig utan den ekonomiska boost de jobben gett min ekonomi. Ett studiebidrag med fullt lån räcker inte långt när man måste pendla mellan Uppsala och Stockholm. Och ja, om det är någon som undrar, jag har sökt flera jobb i Uppsala, men inte fått svar. Och utbildningen jag brinner för finns bara i Stockholm (inom rimligt pendelavstånd, annars i Göteborg, men det känns lite överdrivet). Teater är det jag brinner för och mitt arbete på Operan, på båda avdelningarna, är otroligt kul och ger mig enormt mycket! Tyvärr har jag nu fått stressrelaterad spänningshuvudvärk, som har varit konstant sedan juni. Var hos läkaren häromdagen och han räknade ut att en arbetsdag för mig är i genomsnitt (med pendling, jobb och plugg) 12 timmar. Alltså en och en halv "normal" arbetsdag (och med "normal" menar jag 8 timmar). D.v.s. på två dagar jobbar/pluggar jag tre dagar. Jag har alltid varit ambitiös och vill absolut alltid, utan undantag, göra mitt bästa. Men jag tar inte med mig jobbet hem, jag tänker inte konstant på jobbet eller skolan. Och trots det är jag alltså stressad och på väg mot eventuell utbrändhet. Jag hade magkatarr redan andra året i gymnasiet, som både berodde på stress inför framtiden, samt en del annat som inte har med ämnet att göra. Att då sitta och lyssna på/läsa om människor som drar alla unga över en kam som lata och för "fina" för att ta vilket jobb som helst, då blir jag förbannad!

Jag har kompisar som jobbar på McDonalds, med verkstadsjobb, som undervisar dans och som städar, bland mycket annat. Jag har en fästmö som jobbat med kundservice, ett yrke som främst använder sig av ung arbetskraft och där man större delen av dagarna utsätts för verbala påhopp för att man inte kan fixa ett fel på en dator eller dylikt och där man dessutom behandlas som lort av sin arbetsgivare. Är det ett jobb som Bert Karlsson eller Linda Skugge skulle vilja ha? Kalla mig tokig, men jag tror inte det...


(Det klart att det finns ungdomar som är lata, men tror nog att den procentsatsen inte skiljer sig  nämnvärt från de som är i medelåldern eller bland pensionärer...)

"PRIDE har blivit en sorts medial, aggresiv religion. ”Den som inte är med, är emot.” Hägglund är landets modigaste politiker."

"Jag kan iskallt räkna upp tiotalet grupperingar som har det svårare, tuffare, och ovärdigare än de transsexuella. Och som ingen talar för."

"Fattiga, sjukskrivna, skilda fäder, romer, handikappade, utvecklingsstörda, knarkare, horor, fyllon, psykiskt sjuka. Där har ni tio stycken."

"I själva verket finns det få utsatta grupper som blir så omhuldade,omskrivna, debatterade, älskade och värnade som gayrörelsen med sällskap."


Dessa inlägg gjorde mig illa berörd och fick mig att fundera. Innan jag lägger fram mina argument så vill jag bara, än en gång påpeka (gjorde även det i en av mina kommentarer till Birro) att jag inte har någonting emot Marcus Birro, har heller aldrig haft. Jag är inte tillräckligt insatt i hans arbete för ha en ordentlig åsikt. Jag vet att han fått ta emot mycket skit och även helt oacceptabla påhopp, vilket är hemskt. Jag önskar honom och hans familj all lycka!

Men... Jag förstår inte hur han tänkte när han skrev dessa rader. Är Hägglund modig för att han vägrar ställa upp i en debatt med folk som så uppenbart har andra åsikter än han själv? Eller är det så han är rädd att ta den debatten? Eller hade han helt enkelt inte tid eller energi nog för att bry sig om detta (vilket de andra partiledarna dock hade)? Jag vet inte, men det känns lite surt att han inte var där, främst med tanke på att han faktiskt är vår socialminister. Om inte HBTQ-frågor hör till hans arbetsuppgifter, vart hör de då hemma i den politiska världen? 
 Att det finns grupper i vårt samhälle och i världen i stort som har det svårt är ingen nyhet. Men varför ska det förvandlas till en tävling om vem det är mest synd om, och om vem som förtjänar mest plats i media? När HBTQ-världen lyckats skapa en stark lobbygrupp (eller vad som nu kan vara rätt benämning), varför ska vi inte få kämpa för de frågor och rättigheter som ligger oss nära? Eller ska vi bara hålla tyst och lägga ner Pride-festivalen tills alla andra utsatta grupper fått liknande parader etc? Tror ni dessutom inte, att det i de grupper Birro räknar upp , finns såväl transsexuella som flator och bögar? Eller är sjukskrivning, psykiska problem och fattighet endast till för heterosexuella? Jag har inga siffror eller forskning bakom detta, men jag är 100% säker på att det finns alldeles för många människor som blivit såväl sjukskrivna (och därför även fattiga?) som drabbats av psykisk ohälsa som en följd omvärlden inte kunnat respektera deras sexuella läggning. Om det sedan beror på rena trakasserier eller kollaps för att man inte orkar dölja sitt rätta jag längre spelar ingen roll. Jag har först nyligen blivit en del av HBTQ-världen, men har ändå hunnit gråta många tårar på grund av det. Som när jag och min älskade fästmö får blickar på stan som skrämmer lika mycket som en knytnäve i magen. För att vi håller varandra i handen. Eller när folk kommenterar på oss lite lagom högt, så att de är säkra på att vi hör. Eller när jag blir tillsagd att tänka på hur vi uppför oss när vi hälsar på min familj, så att inte min lillasyster på 8, snart 9, år ska bli mobbad och utstött för att hennes storasyster är kär i en tjej. Det sista jag vill är att mina åsikter och mina val ska gå ut över mina nära och kära, men det gör ont att jag ska behöva tänka på hur jag uppför mig mot min flickvän när vi är i min hemstad. Personligen kan jag ta vilken skit som helst, det kommer göra ont, men jag blir starkare. Men bara att tanken på att folk skulle ge sig på min familj på grund av mig skrämmer så otroligt mycket. Ungefär lika mycket som den gör mig heligt förbannad.
 Därför blir jag också arg och ledsen när Birro påstår att få utsatta grupper är så omhuldade och älskade som gayrörelsen. Ja visst. I ungefär 1 vecka om året. Hur ofta hör man om någon som fått fängelsestraff för att ha misshandlat en homosexuell/transsexuell? Inte så ofta va? Och jag tvivlar starkt på att det beror på att det inte händer.

I sin blogg idag (http://blogg.passagen.se/marcusbirro/) påstår även Marcus Birro att det är humor bland bögarna och flatorna att komma med påhopp om hans ofödda dotter, och de barn han och hans fru förlorat ("Bland annat har flera av dem raljerat över vårt barn som ska födas nu på tisdag. Det är humor bland bögarna och flatorna. Skoja med någon som förlorat två barn. Fast det är väl bara jag som är överkänslig eller hur var det nu, kära transar, Hbt, bögar och flator?" ). Ungefär lika smart att skriva som om jag skulle dra till med att alla heterosexuella hatar homosexuella. Jag antar att jag räknas till "flatorna", men jag tycker inte att det är ett dugg kul att skoja om förlorade barn, ofödda barn, eller någons olycka i allmänhet. Det är enormt respektlöst, men det är även respektlöst att dra alla över en kam på det sättet.

Oavsett vad som händer, så kommer det alltid finnas utsatta grupper som får mindre uppmärksamhet än andra, och mindre uppmärksamhet än vad de borde få. Alla borde ha lika rättigheter, i ett helt demokratiskt samhälle borde lagarna vara lika för alla. I en perfekt värld finns det inget lidande, men debatten som nu till viss del blossat upp kring Pride och transsexuellas rättigheter vid könskorrigering gör det smärtsamt tydligt hur långt ifrån den världen vi är. För hur kan det vara möjligt, i Sverige 2010, att man är tvungen att bl.a. sterilisera sig för att kunna få den fysiska kropp som tillhör ens psykiska könsidentitet?

Tack till Rickard Engfors som har en underbar blogg och som tog upp detta! ( http://blogg.engfors.se/ )