Storm kring Pride
"PRIDE har blivit en sorts medial, aggresiv religion. ”Den som inte är med, är emot.” Hägglund är landets modigaste politiker."
"Jag kan iskallt räkna upp tiotalet grupperingar som har det svårare, tuffare, och ovärdigare än de transsexuella. Och som ingen talar för."
"Fattiga, sjukskrivna, skilda fäder, romer, handikappade, utvecklingsstörda, knarkare, horor, fyllon, psykiskt sjuka. Där har ni tio stycken."
"I själva verket finns det få utsatta grupper som blir så omhuldade,omskrivna, debatterade, älskade och värnade som gayrörelsen med sällskap."
Dessa inlägg gjorde mig illa berörd och fick mig att fundera. Innan jag lägger fram mina argument så vill jag bara, än en gång påpeka (gjorde även det i en av mina kommentarer till Birro) att jag inte har någonting emot Marcus Birro, har heller aldrig haft. Jag är inte tillräckligt insatt i hans arbete för ha en ordentlig åsikt. Jag vet att han fått ta emot mycket skit och även helt oacceptabla påhopp, vilket är hemskt. Jag önskar honom och hans familj all lycka!
Men... Jag förstår inte hur han tänkte när han skrev dessa rader. Är Hägglund modig för att han vägrar ställa upp i en debatt med folk som så uppenbart har andra åsikter än han själv? Eller är det så han är rädd att ta den debatten? Eller hade han helt enkelt inte tid eller energi nog för att bry sig om detta (vilket de andra partiledarna dock hade)? Jag vet inte, men det känns lite surt att han inte var där, främst med tanke på att han faktiskt är vår socialminister. Om inte HBTQ-frågor hör till hans arbetsuppgifter, vart hör de då hemma i den politiska världen?
Att det finns grupper i vårt samhälle och i världen i stort som har det svårt är ingen nyhet. Men varför ska det förvandlas till en tävling om vem det är mest synd om, och om vem som förtjänar mest plats i media? När HBTQ-världen lyckats skapa en stark lobbygrupp (eller vad som nu kan vara rätt benämning), varför ska vi inte få kämpa för de frågor och rättigheter som ligger oss nära? Eller ska vi bara hålla tyst och lägga ner Pride-festivalen tills alla andra utsatta grupper fått liknande parader etc? Tror ni dessutom inte, att det i de grupper Birro räknar upp , finns såväl transsexuella som flator och bögar? Eller är sjukskrivning, psykiska problem och fattighet endast till för heterosexuella? Jag har inga siffror eller forskning bakom detta, men jag är 100% säker på att det finns alldeles för många människor som blivit såväl sjukskrivna (och därför även fattiga?) som drabbats av psykisk ohälsa som en följd omvärlden inte kunnat respektera deras sexuella läggning. Om det sedan beror på rena trakasserier eller kollaps för att man inte orkar dölja sitt rätta jag längre spelar ingen roll. Jag har först nyligen blivit en del av HBTQ-världen, men har ändå hunnit gråta många tårar på grund av det. Som när jag och min älskade fästmö får blickar på stan som skrämmer lika mycket som en knytnäve i magen. För att vi håller varandra i handen. Eller när folk kommenterar på oss lite lagom högt, så att de är säkra på att vi hör. Eller när jag blir tillsagd att tänka på hur vi uppför oss när vi hälsar på min familj, så att inte min lillasyster på 8, snart 9, år ska bli mobbad och utstött för att hennes storasyster är kär i en tjej. Det sista jag vill är att mina åsikter och mina val ska gå ut över mina nära och kära, men det gör ont att jag ska behöva tänka på hur jag uppför mig mot min flickvän när vi är i min hemstad. Personligen kan jag ta vilken skit som helst, det kommer göra ont, men jag blir starkare. Men bara att tanken på att folk skulle ge sig på min familj på grund av mig skrämmer så otroligt mycket. Ungefär lika mycket som den gör mig heligt förbannad.
Därför blir jag också arg och ledsen när Birro påstår att få utsatta grupper är så omhuldade och älskade som gayrörelsen. Ja visst. I ungefär 1 vecka om året. Hur ofta hör man om någon som fått fängelsestraff för att ha misshandlat en homosexuell/transsexuell? Inte så ofta va? Och jag tvivlar starkt på att det beror på att det inte händer.
I sin blogg idag (http://blogg.passagen.se/marcusbirro/) påstår även Marcus Birro att det är humor bland bögarna och flatorna att komma med påhopp om hans ofödda dotter, och de barn han och hans fru förlorat ("Bland annat har flera av dem raljerat över vårt barn som ska födas nu på tisdag. Det är humor bland bögarna och flatorna. Skoja med någon som förlorat två barn. Fast det är väl bara jag som är överkänslig eller hur var det nu, kära transar, Hbt, bögar och flator?" ). Ungefär lika smart att skriva som om jag skulle dra till med att alla heterosexuella hatar homosexuella. Jag antar att jag räknas till "flatorna", men jag tycker inte att det är ett dugg kul att skoja om förlorade barn, ofödda barn, eller någons olycka i allmänhet. Det är enormt respektlöst, men det är även respektlöst att dra alla över en kam på det sättet.
Oavsett vad som händer, så kommer det alltid finnas utsatta grupper som får mindre uppmärksamhet än andra, och mindre uppmärksamhet än vad de borde få. Alla borde ha lika rättigheter, i ett helt demokratiskt samhälle borde lagarna vara lika för alla. I en perfekt värld finns det inget lidande, men debatten som nu till viss del blossat upp kring Pride och transsexuellas rättigheter vid könskorrigering gör det smärtsamt tydligt hur långt ifrån den världen vi är. För hur kan det vara möjligt, i Sverige 2010, att man är tvungen att bl.a. sterilisera sig för att kunna få den fysiska kropp som tillhör ens psykiska könsidentitet?
Tack till Rickard Engfors som har en underbar blogg och som tog upp detta! ( http://blogg.engfors.se/ )
