Mimmi Sandberg

Har lagt märke till en debatt som förts i media de senaste dagarna. Den handlar om "lata", arbetslösa ungdomar. Många hävdar, bl.a. Bert Karlsson i SVT:s Debatt och Linda Skugge i Aftonbladet, att arbetslösa ungdomar skulle visst kunna få jobb om de bara ville. De som inte har jobb är för lata eller för bekväma för att ta vad dessa debattörer kallar för "skitjobb" (till de verkar exempelvis städning räknas). Detta påstående gör mig arg och jag är inte heller den enda som reagerar så.

 Jag är själv ungdom (för visst räknas jag väl dit med mina 21 år?) och har turen att ha ett jobb. T.o.m. två jobb, på samma ställe, där jag dessutom trivs som fisken i vattnet. I våras hade jag under en tid tre jobb, utöver mina heltidsstudier på Stockholms Universitet. Jag har också haft turen att få dessa jobb genom att skicka spontana ansökningar, de ansökningar jag skickade genom Arbetsförmedlingen inna studenten för att få tag på ett jobb fick jag aldrig ett enda svar på. Inte ens ett "nej tack, tjänsten har gått till någon annan". Det är extremt dåligt tycker jag! Liknande hände när jag sedan efter att ha börjat plugga på Universitetet skickade ansökningar om extra- eller sommarjobb. Ett enda svar fick jag på alla de ansökningar jag skrev. Ett. Då tappar man snabbt självförtroende kan jag tala om och det tror jag att många kan skriva under på.

Problemet med denna debatt som blossat upp, är att den är så otroligt ensidig! Vad hände med alla de ungdomar som startar eget eller jobbar rumpan av sig för att få bra referenser i framtiden? Under Debatt i SVT satt det en kille på 19 år (tror jag han var) som redan hade startat och drev 3 eller 4 egna företag. Han undrade också varför alla vuxna bara riktar in sig på det negativa. Varför inte uppmärksamma de ungdomar som gör bra ifrån sig för att på så sätt skapa inspiration och förebilder för andra unga? Jag kan bara hålla med, stående ovationer till den grabben!

Jag påstår inte att jag på något sätt är ett lysande exempel, men jag tycker ändå att jag lyckats bra. Men det allra svåraste är ju att få in en fot någonstans! Det jobb jag till största delen jobbar på nu fick jag genom att ha jobbat på en annan avdelning på Operan. Jag började som "ljudtekniker" på Unga på Operan och genom det fick jag veta att biblioteket/arkivet där sökte personal till ett projekt och fick dessutom min chef att rekommendera mig. På det sättet gick jag från att jobba på föreställningar någon gång i månaden till en halvtidstjänst. Och faktum är att jag vet inte hur jag hade klarat mig utan den ekonomiska boost de jobben gett min ekonomi. Ett studiebidrag med fullt lån räcker inte långt när man måste pendla mellan Uppsala och Stockholm. Och ja, om det är någon som undrar, jag har sökt flera jobb i Uppsala, men inte fått svar. Och utbildningen jag brinner för finns bara i Stockholm (inom rimligt pendelavstånd, annars i Göteborg, men det känns lite överdrivet). Teater är det jag brinner för och mitt arbete på Operan, på båda avdelningarna, är otroligt kul och ger mig enormt mycket! Tyvärr har jag nu fått stressrelaterad spänningshuvudvärk, som har varit konstant sedan juni. Var hos läkaren häromdagen och han räknade ut att en arbetsdag för mig är i genomsnitt (med pendling, jobb och plugg) 12 timmar. Alltså en och en halv "normal" arbetsdag (och med "normal" menar jag 8 timmar). D.v.s. på två dagar jobbar/pluggar jag tre dagar. Jag har alltid varit ambitiös och vill absolut alltid, utan undantag, göra mitt bästa. Men jag tar inte med mig jobbet hem, jag tänker inte konstant på jobbet eller skolan. Och trots det är jag alltså stressad och på väg mot eventuell utbrändhet. Jag hade magkatarr redan andra året i gymnasiet, som både berodde på stress inför framtiden, samt en del annat som inte har med ämnet att göra. Att då sitta och lyssna på/läsa om människor som drar alla unga över en kam som lata och för "fina" för att ta vilket jobb som helst, då blir jag förbannad!

Jag har kompisar som jobbar på McDonalds, med verkstadsjobb, som undervisar dans och som städar, bland mycket annat. Jag har en fästmö som jobbat med kundservice, ett yrke som främst använder sig av ung arbetskraft och där man större delen av dagarna utsätts för verbala påhopp för att man inte kan fixa ett fel på en dator eller dylikt och där man dessutom behandlas som lort av sin arbetsgivare. Är det ett jobb som Bert Karlsson eller Linda Skugge skulle vilja ha? Kalla mig tokig, men jag tror inte det...


(Det klart att det finns ungdomar som är lata, men tror nog att den procentsatsen inte skiljer sig  nämnvärt från de som är i medelåldern eller bland pensionärer...)